I slutet av augusti var jag med på en provapåvecka hos Viktdoktorn. Det är ett program där man behandlas med läkemedel mot obesitas, eller som de flesta känner det som, kronisk fetma.

Jag bestämde mig ganska snabbt att detta var något för mig, men jag bad dem sätta upp mig på väntelista till nästa start, innan jul. Vi har precis behövt byta ut tvättmaskin och torktumlare och i våras köpte vi en solcellsanläggning, så jag kände att vi behövde bygga på vår buffert, för ev andra haverier, innan start. Det kostar ju en hel del att gå detta program + att medicinerna inte är subventionerade.

För några veckor sedan hittade jag på en annan, liknande tjänst, Yasen som bygger på en app, där man chattar med behandlaren, i stället för via zoommöten, som Viktdoktorn erbjuder.
Jag vet ändå med mig att jag inte skulle prioritera två timmar på zoom i veckan och med en månadskostnad, 600 kr mindre var valet lätt.

I veckan var jag till sjukhuset och lämnade sex rör blod, så att läkaren kunde göra en bedömning om jag var lämplig för behandling eller ej.
Alla prover såg bra ut, jag låg aningen lågt på D-vitamin och så klart hade jag fetmagrad 1, dvs en vikt som är en risk för hälsan.
Det krävs ett BMI på 30 eller mer och jag låg strax över 30.

Jag är nu godkänd och har i dag hämtat ut min första injektionspenna med, Ozempic.

Då jag inte vet hur min kropp reagerar på den och jag har en del åtaganden måndag – onsdag förmiddag, så tar jag den efter det.
Jag har aldrig medvetet stuckit en nål i mig själv eller någon annan och det känns lite nervöst, måste jag medge. Nu har jag betalt en väldigt dyr peng och jag vill investera i en hälsosammare kropp och göra det lättare för mina artrosleder, så jag måste övervinna rädslan. Med risk för att det blir en hel bok avslutar jag för i dag och återkommer med lite om min vikthistorik. 🙂